Jag är tillbaka, det vart inte en lång paus för mig.
Det har varit en tung tid i mitt liv ett tag,
redan när praktiken startade och sen hände det lite
andra saker så jag fick nästan känslan av att jag
bara ville ge upp, inte dö. Men packa mina saker och
åka någonstans där ingen kände mig.

det är alltså inte bara en sak som har fått mig så här nere,
kan ju vara skönt för vissa att veta.

Jag vart nästan rädd för mig själv och mina känslor för jag
har aldrig känt något liknande. Det är som ett tryck på mitt bröst,
som att jag ligger på golvet och någon lastar på mer och mer
tyngder och det går liksom inte att andas ordentligt utan man
får bara in lite lite luft i varje andetag.

Detta ger en enorm panikkänsla och man bara börjar tänka
mer och mer och sen blir det liksom som en ond cirkel.

Idag har jag mått bättre och bättre under dagen, att säga att
jag mår prima är en klar överdrift. Men bättre, det får duga
så länge, det är inte så att jag vill springa och gömma mig
och jag kan faktiskt till och med förmå mig att skratta.

Det här är sånt som händer alla någongång och det kommer
säkert hända fler gånger i mitt liv, så därför har jag valt
att försöka se allt positivt och dra lärdom av det istället
för att deppa ner mig. Det får ta sin tid
och Jag är tacksam för alla mina vänner
som finns här och har erbjudit sig sin tid.
Det är guldvärt<3