gud vad jag saknar hamre. Spöket står ju inte kvar där
men jag saknar honom. Och Emma. Fyfaaaaan världens
finaste bästaste häst. Jag får nästan en liten tår i ögat.
och dom underbara hästtjejerna amanda och emelie.
Men jag vet att jag inte skulle ha tid, och dessutom
vet jag ju varför jag slutade.

Men jag saknar att sitta på hästryggen och känna hästen
göra det man ber den om, kopplingen mellan människa och häst.
Att stå i lätt sits och galoppera och ja...
Men det är tur att ridning sitter i ryggmärgen, så jag kanske
kan börja när jag blir äldre.
Och om jag har tur kanske jag hamnar på en ranch i USA
och får rida varje dag. man vet ju aldrig :)

yours truly,
Hanna