det är en lite dyster och tung hanna som skriver detta inlägg.
jag var medlem i en grupp på ansiktsboken: om du minns detta är du född
i slutet på 90-talet. Där stog alla saker man minns så jävla bra.

Och jag inser hur himla mycket jag saknar den tiden, alla tvprogram.
Barnprogramen var ju barnprogram. Nu fattar inte ens jag handlingen i
barnprogramen. När det alltid var snö på vintern och soligt på somrarna.
När vi lekte här framme på planen och när det var bolibompa ropade
mamma, sen kollade man på det och sen gick jag alltid och la mig och läste.
För klockan sju började ju "ungdomsprogramen".

När man var liten och naiv och trodde på ett happily ever after.
Jag skulle bli en prinsess pizzabagare när jag var liten, den du!
När jag och min lillebror lekte vintergatan och åt ostbågar i mammas
och pappas säng fast vi egentligen inte fick äta i sängen.

Jag måste bara säga att jag är otroligt lycklig över att ha fått
växa upp på slutet av 90-talet, vår barndom har varit underbar
faktiskt. Jag skulle inte vilja växa upp i världen som den ser ut nu!

Nu måste jag sluta sitta här och deppa för jag kan inte göra något åt saken.
jag får leva på mina underbara minnen.