Just nu känns det som att mitt liv är så himla bra. Jag mår bättre
än någonsin. Men samtidigt är det någonting som fattas.

Inte känslan att vara kär, men känslan att känna att jag kan vara det!
Jag har varit kär.. 2 gånger. Förälskad, det har jag däremot varit många gånger.
Men det räcker inte i längden. Jag är rädd för att bli kär nu för tiden.

Jag vet inte ens om jag kan bli kär längre, det känns som att det längsta jag kan
komma är att bli lite förälskad, få en fjäril i magen eller två.
Jag vill inte det, jag vill inte ha några jävla fjärilar.
Jag vill ha känslan att inte kunna sluta titta på personen, känslan att alltid vilja vara nära
personen, känslan att jag inte skulle kunna leva utan den personen...
Det är vad jag kallar att vara kär.

Jag blir så arg på mig själv, att jag tror att jag har varit kär. När jag i själva verket inte har det.
Jag har sagt upp bekantskapen med kärleken. Kärleken är inte välkommen hos
mig igen. Om den inte slår ner med blixtar och dunder..

this is sad, but this is true

yours truly,
Hanna